Hur mår speedwayförarna egentligen?

Det ska sägas direkt. Det finns, vad jag vet, inte någon officiell uppgift om hur Tomasz Jedrzejak dog. Men uppgifter i polsk media, som GP-seriens hemsida hänvisar till, menar att det handlar om självmord.
Ett dödsfall är alltid på sitt sätt tragiskt. När det handlar om självmord är det ännu mera tragiskt och mina tankar går förstås till de som stod Tomasz allra närmast.

Jag hade ingen kontakt alls med Jedrzejak under de senaste åren. Men givetvis hade jag en del med honom att göra under den tiden han körde för Vetlanda. Många år har gått sedan dess, men jag minns honom som en väldigt vänlig och tillmötesgående person som ofta hade nära till ett leende. Bilden här ovan är tagen under ett träningsläger i Polen våren 2006.

Flera personer jag pratade med under Vetlandas match mot Rospiggarna under tisdagen sa och tänkte precis samma sak: Varför skulle han ta livet av sig? Han som alltid var så glad? Det kommer vi förmodligen aldrig få något svar på.

Även om det skulle komma fram att det inte handlar om självmord i just det här fallet kan vi ändå konstatera att det inte är första gången en idrottare, eller för den delen en människa överhuvudtaget väljer att avsluta sitt eget liv. Det har dessutom hänt inom den relativt smala sporten speedway förr.

Därför vill jag åtminstone lyfta frågan: Hur mår speedwayförare egentligen?
Jag menar, det är ett oerhört speciellt liv en speedwayförare lever. Ständigt i rörelse, drivandes ett eget företag vars ekonomiska resultat uteslutande baseras på sin egen prestation.
Förväntningar och krav från supportrar, ledare och inte minst sponsorer följer dem hack i häl över hela Europa och mitt i allt måste stora ekonomiska risker tas för att ens göra sin idrott, levebröd och passion möjlig. I vissa fall inbillar jag mig att en del av de där lånade pengarna dessutom är införskaffade hos helt fel människor, vilket borde göra pressen att prestera tusen gånger värre.
Jag har full förståelse för att livet som speedwayförare många gånger är en riktigt pina. Och då har jag inte ens nämnt det här med hur mycket förarna riskerar på själva banan så gott som varje kväll, struken deras kroppar får och stressen de lever med för att hinna från punkt A till punkt B i tid för nästa match.

Speedwayen är uppbyggd som den är. Det är inte så mycket du eller jag kan göra något åt. Men något vi alla kan göra är faktiskt att med jämna mellanrum ta en liten paus i det stressiga liv många av oss lever och fråga varandra hur vi egentligen mår. Det kommer inte motverka all skit som händer i världen – men kanske får det någon som känner sig hopplös och vilsen att helt plötsligt känna sig sedd och komma på bättre tankar.

Det skulle vara en seger som är större än vilken idrottsprestation som helst.

R.I.P Tomasz Jedrzejak.

Kommentera artikeln

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du kan använda följande HTML-taggar och -egenskaper:

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>